Jag har ju invigt Ulla i geocachingvärlden och idag hade vi bestämt oss för att ta med oss hundarna ut på uppdrag. Målet var Bergtjärnsberget, ett område som jag och hundarna promenerade i en gång i somras men i övrigt är det nytt. Vi hämtade upp Ulla och Alwin på förmiddan och gav oss iväg. Vi hade tur med vädret, soligt och fint med kring 8 minusgrader.

Hundarna tyckte att det var toppen. Ny skog, nya lukter och sen är det ju så roligt att bara få träffas. Disse och Alwin lekte och härjade som två tokar hela vägen. Phoenix har en massa andra viktiga uppdrag som att utforska nya lukter och pinka in reviret men med jämna mellanrum så hängde även han med i leken. Det är så roligt att se när dom är så glada. Jag passade på att knäppa lite kort men hjälp vad svårt det är att fota svarta hundar! Tollarna är så mycket enklare...

Hmm ibland hängde inte fotografen med i svängarna, då kan man få bilder som ser ut så här:

Ulla hade varit gullig och fixat fika så är vi kom upp på berget hade vi fikapaus och tittade på den enastående vackra utsikten.

Vi fortsatte sedan vidare och hann med en porträttfotografering.

Cachen då? Jodå, den hittades utan problem:) Blev en härlig tur på tre timmar. Nu har jag trötta pojkar som sover gott här hemma.

Haha, roligt när man kollar igenom bilder för det sticker alltid ut tungor på flera stycken. Här kommer två från idag:)

Ja, jag som vill kunna vistas i skogen utan att behöva pulsa i djupsnö har hållt tummarna för att värmen ska fortsätta. Så här långt har det varit en vinter helt i min smak. Varmt, ynkligt lite snö som dessutom smälter bort med jämna mellanrum:) Men ack den lycka som varar... Igår började det snöa, och det snöade massor. Hade planer på att leta en cache men gav upp då vägarna var så dåligt plogade. Jag och pojkarna tog en tur runt Hörnsjön istället och det var mycket snö även där.

Idag hade dom plogat så jag bestämde mig för att försöka mig på en cache uppe på Klingreberget. Det var mitt dummaste förslag på länge. Det var otroligt mycket snö. Pulsade fram i en timme men hade då kommit typ 250 meter upp på berget och hade betydligt längre kvar.

Det var inte bara jag som hade det jobbigt. Pojkarna fick också kämpa. Dom sjönk inte lika djupt som mig men med kortare ben så blev det rät djupt även för dom. Jag fick till slut ge mig, orkade inte längre och berget blev allt brantare. Känns rätt hopplöst när man vilat sig, går tre steg och är helt slut igen:)

Phoenix en aning skeptisk, ska vi verkligen gå hör??? Ja sa matte, kom nu!

Okej då:)

Jag bestämde mig för att vända tillbaka och vi ägnade en stund åt att busa innan vi började promenaden tillbaka ned för berget. Själklart blev det även en del fotografering:)

När vi kom ned tillbaka till bilen så kastade jag lite boll åt pojkarna på en äng medan jag roade mig med att fota dom.

Phoenix försökte skrämma Disse för att få bollen men den lille väjade snyggt och vann i alla fall:)