Usch, så rädd som jag blev idag har jag nog aldrig blivit! Trodde jag skulle förlora Disse...

Jag tog med mig syster och hundarna på en promenad när vi var i Kramfors idag. Hade sett en cache som jag skulle vilja logga och den låg på lagom avstånd för en eftermiddagspromenad. Vi traskade iväg och efter ett tag kom vi fram till ett skogsområde som ledde ned mot Ångermanälven. Cachen  skulle ligga nere vid vattnet i ett område som varken jag eller Frida varit vid tidigare. Vi släppte lös hundarna och började gå mot älven. Vägen var svår att gå, nedförsbacke med mycket vegetation och marken hal av lera så för mig och Frida tog det betydligt längre tid än för hundarna. När vi till slut var nere så hittar vi Phoenix och Diva ute på några lägre klippor vid älvkanten. Men vart var Disse?

Jag ropar på honom och nästan direkt efter så hör jag Frida säga HERRE GUD! Jag vrider på huvudet och ser vad hon precis sett. Disse befinner sig ca 100 meter bort, på väg nedför en vertikal klippväg som störtar brant ned i vattnet. Han hinner bara en bit innan han är fast på en liten, liten klipphylla, ca 7-8 meter uppe på klippväggen. STANNA vrålar jag! Disse står still och min puls rusar i 180. Slänger över koppel till Frida som kopplar upp Diva och Phoenix medan jag skyndar bort mot klipporna.

Där den röda cirkeln är stod Disse

Jag tar mig upp högst upp men kan inte se vart Disse är. Vill inte ropa av rädsla för att han ska röra sig och trilla. Vinkar åt Frida som pekar bortåt, jag är tydligen inte framme än. Medan jag letar honom så har Disse tydligen lagt sig ned på klipphyllan. Skyndar vidare och till slut vinkar Frida att han är nedanför mig nu. Jag tar mig försiktigt mot kanten och får syn på honom. Hjälp vad brant det är! Jag kan inte ta mig ned till honom. Kallar på honom och då försöker han hoppa upp men tar sig inte över kanten utan ramlar tillbaka. Jag ser inte avsatsen utan hunden försvinner bara. Då var jag säker på att han skulle ramla ned, väntade bara på plasket. Men som genom ett under dyker huvudet upp igen och han försöker igen. Nu kommer han upp och står nu på en större avsats ca 1,,5 meter under mig.

Vid den röda markeringen kom han upp, längst bort i bild ser man Phoenix

Om jag skulle hoppa ned dit så skulle jag kunna lyfta upp honom, men hur skulle jag komma upp själv? Det skulle inte gå, letar efter ett ställe som är mindre brant och hittar ett. Kallar på Disse och ber honom komma upp, han försöker två ggr men ramlar tillbaka båda gångerna. Han försöker då gå tillbaka mot det håll han kom ifrån, klippkanten och jag vrålar NEJ och han stannar. Letar vidare, hittar ett nytt ställe men inte heller där kommer han upp. Får gå vidare och hittar till slut ett ställe där jag lyckas få upp honom. Gud vilken lycka!

Går sedan ensam fram igen mot kanten och kikar ned, det är verkligen brant och under vattnet står det upp träpålar. Alldeles skakig när jag tänkte på vad som kunde ha hänt.

Klipporna nerifrån

Idag har jag och syster vart till Sundsvall med hundarna. Det var nämligen dags för rallylydnadstävlingar på Sundsvalls brukshundklubb och med tanke på hur få tävlingar det finns här uppe i norr så måste man ju försöka när det väl är några. Samlingen för fortsättningsklass var inte förrän klockan två, sånt är man ju inte bortskämd med så vi tog en sovmorgon och åkte hemifrån vid elva. Stannade på Djurkompaniet i Birsta då Frida behövde ett nytt halsband till Diva. Sen blev det lunch på Max och en hittad cache innan vi for ut till klubbstugan. Tur man har internet i mobilen! Jag trodde jag hade koll på hur man körde dit med det hade jag visst inte...

Väl framme så var dom lite försenade med nybörjarklass så vi kunde lugnt ta ut hundarna och rasta dom. Satt sedan och surrade med lite olika folk innan det slutligen var dags för prisutdelning för nybörjarklass. Grattis till Anna och Lira som klarade uppflyttningspoäng! Sen var det banvandring. Disses ena mardrömsskylt var med, den där han ska stå upp medan jag går runt honom. Han har ytterst svårt att inte flytta tassarna. Den andra, åttans frestelse slapp vi dock. Det var en trevlig bana med roliga skyltar så det kändes bra. Jag hade startnummer 8 med Phoenix och 11 med Disse. Hade helst haft tvärtom men det fick gå.

Phoenix fick börja med andra ord och han gick hyfsat. Dock en aning ofokuserad. Precis när han skulle göra snurr under gång så nös han. Blev jätteskumt genomförande och jag trodde att jag hade ställt till det alldeles. Min känsla efteråt var att jag hade missat 20 poäng där. Resten av banan genomförde han på ett okej sätt men jag vet att han kan så mycket bättre. Gick av banan med en liten osäkerhet. Hade jag klantat bort uppflyttningspoängen? Visste inte men hade inte tid att fundera på det, var ju tvungen att hämta Disse på en gång.

Ut ur bilen kom ett stressat litet vilddjur. Fokus på allt annat än matte men vi värmde upp och då verkade han med. Vi kallades till start men precis då fick dom strul med protokollen så vi fick stå ganska länge och vänta innan vi fick gå in på banan. Det verkade dock inte bekomma mannen nämnvärt. Vi kopplade lös och startade banan och jag säger bara HJÄLP! Totalt ofokuserad kille som kollade på allt utom matte, pendlade i position och kändes superosäker i allt. Tydligen såg det inte ut så från sidan, i alla fall så sa Frida att det inte hade sett tokigt ut alls men jag var helt säker på att vi hade misslyckats. Så där ska man inte uppträda Dissemannen!

Det var bara tre ekipage kvar efter oss och sen följde en kort väntan innan det var dags för prisutdelning. Blev väldigt förvånad när domaren sa att samtliga startande hade över 70 poäng. När han läste upp prislistan visade det sig att Disse hade 85 poäng, varav 10 poängs avdrag var för att han satte ned rumpan under 360 grader åt vänster. Så i övrigt kan det inte ha varit så illa för han hade ju bara 5 poäng till borta.

Phoenix drog till med en pallplats. 97 poäng och därmed fixade han sin tredje start med uppflyttningspoäng så numera kan han titulera sig RLD F med och vid nästa rallytävling får han starta avancerad klass. Nu är det bara att hoppas att det dyker upp några såna tävlingar i sommar. Dom som är ute nu är det bara nybörjarklass och fortsättningsklass på.... Men då hinner vi ju träna :)

I helgen var det dags för tur två till Pajala, som jag hade längtat! På skärtorsdag skjutsade jag först Frida, Disse och Diva till bussen. Dom skulle åka söderut för att hälsa på hos pappa i Kramfors. Sen for jag hem och packade in mig och Phoenix i bilen för att starta resan norrut. I Hörnefors blev det först ett stopp för att leta efter en cache. Den hittades snabbt och enkelt och vi kunde fortsätta. Vi gjorde ett stopp hemma hos Ann och Göran där vi bjöds på god middag och en massa trevligt hundsurr. Tiden gick dock alldeles för snabbt och det var dags att fortsätta. Resan mot Skellefteå gick trögt. Hade en ljudbok men blev ruskigt trött så det var jobbigt att köra. Men till slut rullade vi in på gården hos Malin och Håkan där vi skulle övernatta. När vi hoppat ur bilen så tog vi direkt en promenad med Phoenix och Akai och efter det blev det sängen nästan direkt.

Morgonen efter klev vi upp tidigt och tog en promenad med hundarna. Efter frukost så packade vi in oss i bilen och fortsatte mot Pajala. Framme hos Helena blev det en massa mys med valparna. Vi har myst, lekt, blivit bitna, vägt valpar, tvättat valpar, klippt klor, torkat kiss, rastat valpar, fotat valpar och låtit valparna träffa fågel. Dom små liven hade växt ordentligt sen sist och nu var det verkligen full fart på dom. Det brottades friskt och valparna morrade ilsket åt varandra när dom busade. Vilka röstresurser dom har!

På söndag kom Julia som ska köpa en av valparna tillsammans med sin pappa för att kika på valparna. Jätteroligt att få chansen att träffa en till av valpköparna. Dom var jättetrevliga och hade mycket bra frågor och tankar kring valparna och att ha hund. Förutom att mysa med valparna så visade vi lite träning. Phoenix fick visa apportering medan Puma och Puzzel visade lydnad. Blev en riktigt trevlig dag.

På måndag skulle vi åka hem igen. I Skellefteå passade vi på att leta rätt på en cache som Malin hade kikat efter tidigare. Jag och Phoenix åkte direkt vidare för att komma hem i hyfsad tid. I Umeå tog vi en promenad och letade rätt på några cacher under tiden. Sen fortsatte vi hemåt och hämtade en överlycklig Disse som var glad över att se matte igen. Kan bara konstatera att det var otroligt roligt att träffa dom små valparna. Längtar tills jag får mysa med dom igen :)

Här kommer lite bilder på de små:

Bruna valpen

Ljusblåa valpen

Guldvalpen

Röda valpen

Lila valpen

Gråa valpen

Oranga valpen

Mörkblåa valpen

Gröna valpen

Svarta valpen

Beiga valpen

Och några blandade bilder

Idag låg valparnas namn ute på Hunddata:) Det blev en godiskull till slut. Vi har funderat fram och tillbaka och till slut föll valet på godisnamn, något som både jag och Helena gillade. Efter lite mer funderande kom vi fram till att vi skulle välja godisnamn på bokstaven P eftersom både Phoenix och Pumas namn börjar på P. Kan lova att det inte var enkelt att hitta 11 stycken bra namn på just P.

Tikarna kommer att heta:

Maalarigårdens Polly af Phoenix

Maalarigårdens Pigall af Phoenix

Maalarigårdens Pralin af Phoenix

Maalarigårdens Pez af Phoenix

Hanarnas namn blir:

Maalarigårdens Partymix af Phoenix

Maalarigårdens Paradis af Phoenix

Maalarigårdens Popcorn af Phoenix

Maalarigårdens Popz af Phoenix

Maalarigårdens Popstar af Phoenix

Maalarigårdens Pim Pim af Phoenix

Maalarigårdens Plopp af Phoenix

Nu blir det spännande att se vem som kommer heta vad och vad de kommer kallas till vardags allihop:)