Idag hade jag planerat en spårdag med grabbarna. Mindre roligt att vakna och höra hur regnet trummar mot sovrumsfönstret. Men men, har man bestämt så har man tänkte jag och slängde i mig lite frukost innan vi skulle åka. När vi kom ut så kändes det hoppfullt, det regnade inte så mycket iaf. Styrde mot Gideå och kände hoppet sänkas ju längre vi kom för regnet ökade i samma takt som jag ökade avståndet från stan. Den här gången var jag dock förberdd så på med gummistövlar och regnkläder och så traskade jag ut spåren. Blev ett 1200 meters spår med upptagsruta åt Phoenix och ett på 1000 meter till Disse. Spåren kändes bra och när man väl kommit ut i regnet så tänker man inte så mycket på det.

Tog sedan en promenad medan spåren fick ligga till sig. Disse han är mattes pojk han. Phoenix hittade en pinne som han la sig vid vägkanten och gnagde på. Dice vill alltid ha det som Phoenix har så han stannade och skällde en massa på Phoenix. Jag fortsatte gå och bestämde attjag inte skulle ropa på dom utan vänta och se hur länge dom skulle stanna. Dice stod kvar på samma plats tills jag kommit ca 40 meter ifrån honom. Då klev han ut på vägen så att han kunde se mig samtidigt som han kunde skälla på Phoenix. Vid ca 100 meter tog det stopp, då var matte för långt bort och liten Disse kom farandes. När Dice stack gick även Phoenix upp och följde efter mig men han nöjde sig med att gå en liten bit och la sig sedan igen. Disse blev lite villrådig men valde att följa matte:)

Phoenix fick gå först den här gången. Började fint, gick rakt ut i rutan och hittade snabbt spåret, tyvärr bakspår. När vi vänt rätt så spårade han fint. Inga större problem i spåret, gick runt på 25 minuter och hade inga direkta problem. Ringade i några vinklar annars tog han dom direkt. Jättenöjd eller? Nja, nöjd med spårandet men vad hände med pinnarna? Tre pinnar borta kändes mycket... Men men, bara att träna vidare.

Sen var det Disses tur. Hans spår började med ett stenigt parti innan man kom in i skogen. Han tog an spåret fint men matte klantade till sig. Klev upp på en av stenarna, hoppade jämfota ned men i landningen gick nåt fel och jag styper framlänges. I landningen smäller vänster knäet i en sten och fasiken vad ont det gjorde.  Får stanna Disse och försöka andas. Känns som att man vill kräkas och svimma på samma gång. Gullegubben kommer fram och undrar vad som är fel med matte men jag kan inte annat än krysta fram ett ligg! Snäll som han är så lägger han sig och jag kan fokusera på att andas. Tanken är hela tiden att vänta ut värsta smärtan och sen fortsätta. Efter ett par minuter känns det lite bättre och vi fortsätter. Kommer ca 2 meter innan jag får inse att det inte blir mer spår idag. Det går inte...

Haltar tillbaka till bilen och sätter in en förvånad Dice i bilen. Inser att jag inte kan åka hem i dessa blöta kläder och får av mig dom och tar på torra. Ser då att ja fått ett jack i knäet som blöder rätt bra. Sätter mig i bilen och då är jag helt fördig. Svimfärdig, illamående med ett knä som pulserar. Hur i hela friden ska jag ta mig hem? Lyckas med en kraftansträngning köra iväg och är glad att det är lite trafik och att man inte behöver lägga i kopplingen så ofta.

Såret har hamnat nästan exakt i ett av operationsärren och det är där fram nedanför knäskålen som jag har mest ont i vanliga fall. Kan exempelvis inte stå på knä med den benet. Kan tänka mig att det bidrar till smärtan. Hade tur att Catta kunde komma och hjälpa mig in med hundarna från bilen. Nu hoppas jag att det lugnar sig så att jag kan gå ut med dom ikväll. Imorn vill jaga vara okej igen för då kommer Jenny, Henrik och Zelda upp från Härnösand för att träna.

Synd om Disse med som inte fick gå sitt spår. Måste upp nån dag och se om vi kan hitta snitslar och pinnar...